Nu är det september, äntligen! Ja, det har  varit skönt med sommar och bla bla bla men äntligen är det september och det innebär dags för HOCKEY! Elitserien drar igång 16 september och då är jag på plats i Stockholm för att se det.

Hoppas på en säsong som den förra med ett sjuhelsikes drag både på läktaren och på isen.

Jag vet inte om jag är extremt o-äckelmagad av mig eller vad det är. (Är DU äckelmagad, läs inte vidare)

Jag är medlem på ett forum på nätet där  äckliga saker ibland kommit på tal och folk fick säga vad det absolut äckligaste de visste var. Jag blev förvånad över svaren.

Det absolut äckligaste folk visste var SNOR. Att det fanns folk som åt det var det absolut värsta, mest groteska och snuskvidrigaste som fanns.

Så jag skapade en omröstning. Vad skulle vara det vidrigaste att äta och hade med alternativ som bajs, kiss, spyor, svett, navelludd, mensblod, flytningar och så snoret. Och ändå vann snoret?!

Allvarligt...jag skulle då hellre äta snor än stoppa något av det andra i munnen. Utan tvivel. Snor får man ju liksom i sig varje gång man är förkyld och råkar svälja istället för att spotta typ.

Ja, snor är inte trevligt, det är äckligt. Men äckligast av allt som existerar?

Nåja, det här var iaf ett äckligt inlägg. Men jag är ju inte äckelmagad så jag skiter i det:-)

Ja, jag vet att alla har olika musiksmak och jag ska egentligen inget säga som har min, i de flestas ögon, lite säregen smak...men allvarligt. Håkan Hellström?

Ögnade nyss igenom Aftonbladet och hittar en recension av en konsert:

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/recensioner/article7619639.ab

Jag tycker att låtarna verkar skrivna av ett dagisbarn och dessutom sjugner han falskt. Den där Hellströäm behvöer fan bara släppa en fjärt och han får högsta betyg. han ligger i samma liga som t ex Lady Gaga och Rolling Stones. ALLT är bra. Bara för att.

Usch.

Avskyr egentligen recensioner överhuvudtaget, antingen gillar man något eller så gör man inte. Varför ens skriva om det? Borde kanske radera det här inlägget men jag är för trött.

Och tröttheten gör mig rätt grinig just nu...därför måste jag spy galla över nåt jag inte tycker om. Bara för att :-)

Nu är det så här att JAG är en järnkamin. Det betyder alltså att jag hejar på laget Djurgårdens IF. Det finns två olika sätt att "heja" på ett lag som jag ser det.

Antingen säger man att man hejar på ett lag men man bryr sig egentligen inte, man liksom bara säger så för att det ska hejas på ett lag.

Eller så hejar man på ett lag med allt det innebär. Och det innebär inte bara att man tittar på matchen och när den är slut går från arenan/stänger av TVn och that's it.

Nej, det är mer än så. Mycket mer än så. En hel jävla massa mer än så.

Det går dåligt för Djurgården i år vad gäller fotboll. Laget spelar riktigt uselt och tråkigt, inga ledartyper på planen, två tränare och en sportchef. Det där med många kockar och den där soppan passar bra in här.

Men likt förbannat sitter man där varje match. Och våndas över hur värdelöst spelet är. Man tittar fast man inte vill. Man blir arg, ledsen, besviken, förbannad, frustrerad, irriterad...och så jävla lycklig vid vinst. När det gick bra så var det tvärtom, då kände man ingen vånda utan bara glädje.

Naglarna bits sönder, rösten skriks hes, händerna svider av applåder/klappramsor, nerverna dallrar...

Så som den supporter jag är så bryr jag mig alltså. Jag lever för det här. Det är mitt intresse. Och när Djurgården vinner, så vinner VI. När Djurgården förlorar, förlorar VI.

Vadå "vi", du spelar väl inte i laget är en väldigt vanlig kommentar man får.

Nej, jag spelar inte i laget men JAG tillhör föreningen. Jag ÄR en djurgårdare. Utan mig finns inte laget. Utan oss supportrar är ett lag ingenting.

Efter en förlust så rycker jag inte på axlarna och visslar en glad melodi.

Efter en förlust är jag i spillror inombords.

90 minuter (plus tillägg) av vånda, vanmakt, frustration och ilska så är inte humöret på topp.

Efter en vinst så försvinner inte glädjen när slutsignalen gått. Den sitter i längre än så. I timmar, dagar, veckor, månader, år...beroende på match. En derbyvinst kan glädja en hel säsong.

90 minuter (plus tillägg) fulla med glädjerop, hopp, dans, sång, kramar, ramsor fyller min kropp och själ med värme.

Vi supportrar är som en familj. Vi håller alla på samma lag. Vi må ha olika bakgrund, vi må ha olika intressen, religioner, hudfärg, karriärer, ålder, kön och vi må komma från olika samhällsskikt. Men vi är en familj. Vi har EN sak gemensamt som binder oss samman.

För oss är det ingen lek, det är allvar.

Precis som det är för dig och ditt intresse. Det intresset som inte jag hånar eller ifrågasätter.

"Ni kan kalla oss för dårar när vi gråter glädjetårar, för att Stockholms Stolthet tagit tre poäng

och mitt Djurgårdshjärta brinner även om vi inte vinner så sjunger vi vår Djurgården refräng..."

"I'll be back"

Den meningen gjorde Arnold Schwarzenegger känd när han på sin österrikiska brytning framförde det i Terminator.

Han talade sanning. För det finns ju fler än en film.

Jag har nu ingen österrikisk accent och jag varnade ingen när jag slutade blogga på min förra blogg (jag kunde inte komma in på flera försök och sen lade jag ner det där).

Men jag är tillbaka. Mest för att en viss liten gullig person i min vänkrets ville det. Och jag är ju så snäll så jag gör ett försök.

Som vanligt om ingenting alls egentligen, för ärligt? Vem fan bryr sig om lilla mig? ;-)