Nu är det så här att JAG är en järnkamin. Det betyder alltså att jag hejar på laget Djurgårdens IF. Det finns två olika sätt att "heja" på ett lag som jag ser det.

Antingen säger man att man hejar på ett lag men man bryr sig egentligen inte, man liksom bara säger så för att det ska hejas på ett lag.

Eller så hejar man på ett lag med allt det innebär. Och det innebär inte bara att man tittar på matchen och när den är slut går från arenan/stänger av TVn och that's it.

Nej, det är mer än så. Mycket mer än så. En hel jävla massa mer än så.

Det går dåligt för Djurgården i år vad gäller fotboll. Laget spelar riktigt uselt och tråkigt, inga ledartyper på planen, två tränare och en sportchef. Det där med många kockar och den där soppan passar bra in här.

Men likt förbannat sitter man där varje match. Och våndas över hur värdelöst spelet är. Man tittar fast man inte vill. Man blir arg, ledsen, besviken, förbannad, frustrerad, irriterad...och så jävla lycklig vid vinst. När det gick bra så var det tvärtom, då kände man ingen vånda utan bara glädje.

Naglarna bits sönder, rösten skriks hes, händerna svider av applåder/klappramsor, nerverna dallrar...

Så som den supporter jag är så bryr jag mig alltså. Jag lever för det här. Det är mitt intresse. Och när Djurgården vinner, så vinner VI. När Djurgården förlorar, förlorar VI.

Vadå "vi", du spelar väl inte i laget är en väldigt vanlig kommentar man får.

Nej, jag spelar inte i laget men JAG tillhör föreningen. Jag ÄR en djurgårdare. Utan mig finns inte laget. Utan oss supportrar är ett lag ingenting.

Efter en förlust så rycker jag inte på axlarna och visslar en glad melodi.

Efter en förlust är jag i spillror inombords.

90 minuter (plus tillägg) av vånda, vanmakt, frustration och ilska så är inte humöret på topp.

Efter en vinst så försvinner inte glädjen när slutsignalen gått. Den sitter i längre än så. I timmar, dagar, veckor, månader, år...beroende på match. En derbyvinst kan glädja en hel säsong.

90 minuter (plus tillägg) fulla med glädjerop, hopp, dans, sång, kramar, ramsor fyller min kropp och själ med värme.

Vi supportrar är som en familj. Vi håller alla på samma lag. Vi må ha olika bakgrund, vi må ha olika intressen, religioner, hudfärg, karriärer, ålder, kön och vi må komma från olika samhällsskikt. Men vi är en familj. Vi har EN sak gemensamt som binder oss samman.

För oss är det ingen lek, det är allvar.

Precis som det är för dig och ditt intresse. Det intresset som inte jag hånar eller ifrågasätter.

"Ni kan kalla oss för dårar när vi gråter glädjetårar, för att Stockholms Stolthet tagit tre poäng

och mitt Djurgårdshjärta brinner även om vi inte vinner så sjunger vi vår Djurgården refräng..."

"I'll be back"

Den meningen gjorde Arnold Schwarzenegger känd när han på sin österrikiska brytning framförde det i Terminator.

Han talade sanning. För det finns ju fler än en film.

Jag har nu ingen österrikisk accent och jag varnade ingen när jag slutade blogga på min förra blogg (jag kunde inte komma in på flera försök och sen lade jag ner det där).

Men jag är tillbaka. Mest för att en viss liten gullig person i min vänkrets ville det. Och jag är ju så snäll så jag gör ett försök.

Som vanligt om ingenting alls egentligen, för ärligt? Vem fan bryr sig om lilla mig? ;-)